Bildformat

Bredd i förhållande till höjd

Det första formatet för TV i modern tid kallas 4:3. Det var formatet som många av oss växte upp med och det var inte förrän i slutet av 90-talet ett nytt format för hemmabruk gjorde entré.

Fyran i 4:3 anger bildens bredd, dvs 4 delar, och 3:an anger höjden, dvs 3 delar. En 4:3-bild är alltså 4 delar bred och 3 delar hög. Om bredden är tex 100 cm så är höjden 75 cm.

Men som om det inte vore tillräckligt kan man även ange 4:3-formatet som 1.33:1 vilket egentligen är samma sak. 1.33 anger bredden i förhållande till höjden som i det här fallet är 1. Delar man 4 i 3 eller 100 i 75 får man samma resultat: 1,33 (och en massa 3:or till men vi nöjer oss med de två första decimalerna).
Ovanstående logik, bildens bredd i förhållande till höjd, används för alla bildformat som används för film och TV.

Widescreen

Widescreen är ett väldigt enkelt begrepp som tyvärr har krånglats till genom åren och fått folk att fundera på vad äkta widescreen egentligen är. Det enkla svaret är att alla format där bredden överstiger höjden med mer än 1.33 är widescreen eftersom begreppet togs fram av biograferna för att vinna tillbaka publik från TV som gjorde sitt breda intåg under 1950- och 60-talet.

20th Century Fox var först ut med formatet Cinemasope som hade formatet 2.35, 2.35 gånger så brett som högt, eller om man vill ungefär 21:9. Tekniken för Cinemascope använde sig av en anamorfisk lins på filmkameran som tryckte ihop bilden så att den fick plats på ett vanligt 35 mm negativ och vid uppspelning på biografen hade projektorn en anamorfisk lins som drog ut bilden så att den fick tillbaka bredd/höjd förhållandet.
Ett annat bildformat som biograferna tog fram var 1.85:1 som kallas Academy Flat och det förekommer ofta på DVD.
För TV innebär widescreen bildformatet 16:9 (1.78:1) och det har använts sen slutet av 1990-talet för DVD och TV-sändningar. På DVD valde man av okänd anledning att spara bilden i 4:3-format och filmer som är i annat format, tex 16:9, använder sig av en digital version av en anamorfisk lins. Bilden trycks ihop vid lagring och strecks ut vid uppspelning.

Letterbox

Letterbox är ytterligare ett begrepp som ställt till med oreda. Det vanligaste fallet av så kallad ”letterboxing” är när en film i 16:9-format ska spelas upp på en bildvisare (TV eller projektor) i 4:3-format. Om inte någon del av originalbilden ska gå förlorad måste bildvisaren återge bilden i sin fulla bredd och då räcker inte höjden till för att fylla ut bildytan. Istället visas svarta remsor, även kallade sorgeband av dem som föredrar äkta 16:9, över och under bilden.
Samma fenomen uppstår när tex en Blu-Ray film i formatet 2.35:1 visas på en TV i 16:9-format. För att kunna visa hela bilden utan att beskära den på sidorna visas de svarta remsorna istället.

Pan & Scan

Som en parantes kan nämnas att man i och med DVD-formatet tog fram en teknik som kallades Pan & Scan som var tänkt att användas i fallet ovan och det innebar att man klippte bort kanterna på 16:9-bilden så att filmen kunde fylla ut en bildvisare i 4:3-format. Tanken var att den som gjorde DVD:n skulle kunna ange hur Pan & Scan skulle agera men det blev aldrig något hit, mycket pga att fler och fler köpte TV-apparater i 16:9-format och därmed kunde se filmerna som de var tänkta från början.
Moderna bildvisare i 16:9-format har lägen för bilder i 4:3-format (en del TV-program sänds fortfarande i detta format) som kan heta tex Zoom och de gör i princip samma sak som Pan & Scan men de visar alltid mitten av bilden. Många bildvisare tar med hela 4:3-bilden men manipulerar bilden ute på kanterna för att få med hela originalbilden.

Full upplösning

Att utnyttja en bildvisares fulla potentiella genom att mata den med samma bildformat som den kan visa är det optimala och det är därför man ska ha tex en filmduk i 16:9-format och man har en projektor i 16:9-format. Men för att få bästa bild möjliga bild bör man gå ett steg till och se till att bildvisaren har samma eller högre upplösning än den apparat som skickar bilden.
Säg att du tex har en TV i formatet 16:9 med en upplösning på 1280 x 720 pixlar. Detta är en av de två HDTV-upplösningarna och flera steg bättre än de 720 x 576 pixlar som vi fick nöja oss med från DVD och TV innan Blu-Ray och HDTV kom. Matar man en sån bildvisare med en 1920 x 1080 bild kommer TV:n att skala ner bilden för att passa på TV:n och en massa upplösning i originalbilden går förlorad. Nu är detta inga stort problem längre då de flesta TV-apparater och projektorer som säljs har 1920 x 1080 upplösning men det kan vara bra att känna till.

Blu-Ray och HDTV

Blu-Ray, som ersätter DVD, och HDTV använder formatet 16:9 för att lagra och spela in bilder på (Blu-Ray kan lagra bilder i 4:3-format men det är ovanligt). Den vanligaste upplösningen är 1920 x 1080 så den som står i valet och kvalet bör alla gånger välja en bildvisare med samma upplösning för att få ut så mycket som möjligt av filmer och TV-sändningar.
En nackdel som sällan berörs med Blu-Ray och HDTV är att även om de har en mycket hög upplösning så kan de inte hantera andra format än 16:9 med full upplösning. En normal biofilm i formatet 2.35:1 sparas på Blu-Ray, respektive visas för HDTV, i 16:9-format med svarta remsor över och under bilden, även kallat Letterbox som vi gick igenom litet tidigare.
För den som vill fylla upp hela sin duk med en film i 2.35:1-format är lösningen en 2.35:1-duk och en projektor som tex Panasonic PT-AE4000 som kan anpassa bilden den projicerar till just 2.35:1. Man ska dock vara medveten om att det inte ger bättre upplösning än om man visar filmen på 16:9-duk med svarta remsor.
För TV är Philips ensamma om att ha en 2.35:1-TV och det lär nog inte bli så många andra tillverkare som släpper apparater i det formatet då alla andra format måste skalas för att passa.

16:9 rekommenderas

Ska du använda din bildvisare för annat än just film i 2.35:1-format är Hembiobutikens rekommendation att välja 16:9-format på bildvisare och duk. Det är ett format som kommer att vara ledande inom överskådlig framtid.